HullerOmBullar.blogg.se

Det var en av mina första arbetsdagar som sjukhuskurator, för många år sedan. Det var på den tiden när jag fick nöja mig med att ta vikariat, ganska nyutexaminerad socionom som jag var. Hemma hade jag en liten son på 7 månader, som jag tyckte att jag fick lämna allt för tidigt. Men jobben växte inte på träd, så jag var tvungen att ta chansen till ett heltidsjobb när det erbjöds. Det kändes viktigt att komma igång och arbeta, så det var med dubbla känslor jag kom till det stora sjukhuset.

 

Kuratorsgruppen hade ansvar för det psykosociala arbetet ute på sina respektive avdelningar, och skulle serva inneliggande patienter, anhöriga och personal vid behov av samtal och stöd. Ofta var det krishantering och bearbetning, i samband med dödsfall och svåra sjukdomsbesked. Eller samtal om livet och döden, om att stå ut med svåra medicinska behandlingar. Eller konsultation till sjukhuspersonal som behövde stöd i sociala frågor.

 

Jag var ung och oerfaren, och kände mig väldigt osäker. Jag mötte en hierarkisk organisation, där läkarna stod högst i rang. 

 

Jag blev tilldelad ansvar för Strokeavdelningen, Kirurgavdelningen och Lungkliniken. Jag minns mannen som dog i samband med en rutinoperation, och vars fru och barn stod och väntade, i chock. Jag kommer ihåg den unge patienten som vaknade upp med stomi (påse på magen) efter en knivmisshandel. Jag minns en våldtagen och misshandlad kvinna. Jag minns en döende äldre kvinna med lungcancer, utan anhöriga, som ville berätta om sitt liv och blicka tillbaka.

 

På sommaren skulle jag täcka upp för den kurator som bland annat hade hand om abortsamtal och BB-avdelningen. Innan hon gick på semester tittade hon på mig och sa: "Om någon föder ett dött barn, så måste du prioritera det, släpp allt annat".

 

Som ung, och själv ganska nybliven mamma, satte det stor skräck i mig. Hur skulle jag på ett professionellt sätt kunna klara av att stödja någon som fått uppleva något bland det hemskaste som kan drabba en förälder?

 

Jag gick hela den sommaren med en rädsla, en väntan på det värsta. Det kändes som jag skulle kunna hantera vilket samtal som helst, men inte detta..det låg för nära mig själv. Som ett mirakel, så föddes inget dött barn den sommaren, som om någon där ovan tyckte att både potentiella föräldrar och den unga oerfarna kuratorn skulle skonas..?

 

På strokeavdelningen möttes jag av en äldre personal som skulle inspektera mig, den nya kuratorn. Hon hade arbetat länge med strokedrabbade patienter. Hon tittade på min namnbricka, på min vita rock (jag har ett ovanligt efternamn i min hemstad).

 

Sedan sa hon, lite fundersam och brydd: -"Jag kommer ihåg en mycket ung kvinna med det där efternamnet, som kom in med en massiv hjärnblödning. Jag minns henne så tydligt, för hon var ovanlig, hon vara bara runt 20 år och fick ligga inne på avdelningen tillsammans med bara mycket äldre strokedrabbade. Hon blev kvar länge för rehabilitering..och alla..ja alla, tyckte att det var så hemskt, att drabbas så hårt, så ung!..Hon blev helt förlamad, och rullstolsburen...Hon var nybliven mamma till en liten flicka som kom och hälsade på. Du har samma efternamn...Är den lilla flickan möjligen du, kan du ha blivit så gammal..?" Hon mönstrade mig uppifrån och ner.

 

För en stund tappade jag fattningen. Jag var 27 år gammal och hade som arbetsuppgift att prata med andra människor om sorg. Men jag hade inte insett omfattningen av min egen mammas tragedi, förrän jag mötte en luttrad sjuksköterska, som fortfarande kunde minnas en patient, så många år tillbaka i tiden. Uppvuxen med en funktionshindrad förälder, så var jag så van. Eller var jag det? Jag hade inte fullt ut förstått vad det hade inneburit. Hade kanske inte velat förstå. För henne, för min pappa, för mig själv. Vad vi hade gått miste om.

 

Min mamma fick aldrig riktigt vara mamma till mig. Istället har jag fått växa upp och vara mamma till henne. Och all fokus, både hennes egen och andras, hade alltid varit på hennes sorg och förlust. Aldrig på barnets, min egen, förlust.

 

Barn som inte får sina behov tillgodosedda har flera valmöjligheter. Ett val som kanske inte alltid sätts i samband med förbisedda behov, men det är att bli duktig och ansvarsfull.

 

Ansvarsfulla flickor nöjer sig sällan med att vara ansvarsfulla och hjälpande bara på hemmaplan. Där och då förstod jag även mina egna, inre dolda, motiv till mitt yrkesval: Jag följde bara mitt eget mönster. Jag var till för andra och hade svårt att se mina egna behov. Precis som alla andra maskrosbarn hade jag kämpat mig upp, presterat och presterat. 

 

Från den stunden blev jag varse att aldrig glömma bort mig själv, under det att man hjälper andra.

 

Och med mina första upplevelser som socialarbetare kom också en annan förståelse för varför det nästan alltid finns helt logiska förklaringar till varför människor lever sina liv, har sina beteenden och sina sätt att handskas med sina upplevelser på. En del människor får ångest, andra missbrukar, en del flyr in i arbete, en del klarar inte av att ha relationer, en del ser sig alltid som ett offer, andra blir ansvarsfulla och duktiga. En del blir allt på en gång.

 

Lösningen på människors problem finns alltid inom dem själva. När de ser sitt eget mönster.

 

När människor ser sitt mönster, så förstår de vad de behöver göra för att förändra sina liv i rätt riktning.

 

Efter ett år lämnade jag kuratorsvikariatet på sjukhuset. Med nya erfarenheter och insikter. Om människors längtan efter att leva och överleva. Och en ödmjukhet inför människors olika sätt att hantera livets utmaningar, vare sig de kommer till oss i form av sorg eller glädje.