I förrgår blev jag uppringd av skolsköterskan på sonens skola. Skolsköterskan är en han, och har ett efternamn som får mig att le varje gång jag hör det. (Det är så ovanligt att jag inte vill avslöja det här, men det är väldigt likt ordet "Gullefjun").
Så denne skolsköterska ringer alltså och säger ungefär som följer;
"Ja, hej...det är XX Gullefjun, och vi håller på med vaccinationer den här veckan, och jag har inte fått in någon lapp från er vårdnadshavare där ni godkänner att E tar den här vaccinationen"?
Jag svarar att det kan bero på att jag och hans pappa inte har sett röken av någon lapp..Det framkommer snabbt att Gullefjun har sonen sittande bredvid sig (jag kunde nästan höra den lille andas av anspänning..för j
ag har nog mina aningar om hur det kan komma sig att den här lappen kommit på avvägar..)
"Så nu undrar jag om du kan godkänna det över telefon här, så jag kan ge honom sprutan"?
Eftersom jag känner min son rätt väl vid det här laget, så frågar jag om han kan få ta den vid ett senare tillfälle, så han får möjlighet att förbereda sig, och Gullefjun svarar att jadå, det går bra. Så långt var allt gott och väl.
Det gick sämre när sonen skulle hämtas senare samma eftermiddag. Han hoppar in i bilen med ett neutralt ansiktsuttryck. Tills lappen kommer på tal. Var är den? Jo, den låg kvar i bänken minsann. Ok, säger jag.."men då får du ta sprutan i v 11 då istället". Samtidigt som jag säger detta vet jag vad som väntar. Han har nämligen utvecklat allt mer av en sprutfobi, de senare åren. Han tittar lugnt på mig och svarar med ett enkelt "Nej".
Vadå nej? frågar jag (och här inbillar jag mig fortfarande att jag har fullständig kontroll över var den här dialogen är på väg). "Jag menar nej, som i att jag inte tänker ta sprutan".
En halvtimme senare har den lugna och kontrollerade mamman misslyckats fullständigt. I total härdsmälta och emot all föräldrapsykologi har både mutor och hotelser utdelats om vartannat.
Inget hjälper, inte ens hotet om att beslagta sonens laptop, förbjuda tv-tittande i minst en månad samt gömma undan Xbox, gav utdelning. Muta i form av 200 kr i kontanter faller direkt "Jag skulle inte ens ta den om jag fick 3000 kr".. Sonen (som så här dags i konversationen börjar ana segervittring) svarar bara; "nej, jag tänker inte ta sprutan".
Ja, ni hör ju själva.. total modersförnedring. Efter detta nederlag infann sig en tillfällig vapenvila..
Sprutfobi är vanligt, sägs det. Eller "injektionsfobi" som det heter. En snabb googling ger svaret att runt 3,5 procent av befolkningen är drabbad, eller 300 000 personer och ytterligare fler känner obehag inför sprutor och nålar, men i lindrigare grad. Någon har till och med doktorerat i ämnet, läser jag.
"I vissa fall har den drabbade varit med om något traumatiskt i unga år. Någon har kanske hållit fast armen och lurats och sagt att ”det känns inte”, och sedan gör det ändå ont. Vi vet att barn har lägre smärttröskel än vuxna", säger hon, människan som doktorerat.
Själv härleder jag det till fem tidigare täta vaccinationer. (Svininfluensan och direkt inpå dem Twinrix inför resa).
Nu har ju sonen på sätt och vis lite tur trots allt..för jag vet att behandlingar mot fobier ofta går snabbt och är effektiva.
Efter vapenvilan, senare på dagen, pratar vi om att det är just en fobi och att det går att bota. Så härdsmältan slutar med att jag ger honom respit att ta sprutan, mot att han lovar att ta emot behandling. Och på tal om det, det gick hur fort som helst att boka en tid för KBT-behandling, och redan nästa vecka har han sin första tid! Han verkar t o m lite glad. (Kanske inte så mycket över behandlingen som att få behålla sin laptop och Xbox)? Nåväl..slutet gott, allting gott. Kan vi hoppas :)
PS Om du själv går och dras med en fobi av något slag, så är mitt råd att ta tag i det. Varför slösa energi på att vara rädd, eller t o m begränsa sig själv pga rädslor, som inte alltid är rationella..DS
